Paceville är ungefär fyra gator brett. Det är värt att veta innan du avskriver hela St Julian's, för promenaden ut ur oljudet är kortare än de flesta tror: fem minuter från Spinola Bay till en muromgärdad trädgård med en grind, tjugo minuter uppför till öppen kalksten med ingenting alls byggt på den. Det som följer är var tystnaden faktiskt finns, hur lång tid varje plats tar att nå från en säng i St Julian's, och vilken tid på dygnet var och en fungerar.
En promenad som tar dig ut ur oljudet
Den enklaste varianten är en enda rutt du kan göra på en förmiddag, och den börjar vid Spinola Bays mynning. Ġnien il-Palazz Spinola (Spinola Bay, bakom det gamla palatset vid vikens topp) är en muromgärdad stadsträdgård, gratis, utan dörrpolicy och utan biljettkassa. Den har öppet ungefär 09:00 till 18:00, även om kommunen stänger den då och då för privata tillställningar, så det är värt att kasta en blick genom grinden innan du släpar med dig kaffe dit upp. Ytan är liten. Två eller tre av er hittar en bänk och hör fåglar i stället för bas; en grupp på fler än åtta fyller platsen och förvandlar den till något den inte är byggd för. Det är den enda genuina tysta vrå inne i St Julian's självt, och den ligger fem minuter från vattnet.
Från trädgården går du upp genom Paceville och fortsätter norrut tills byggnaderna tar slut. Tjugo minuter av det för dig till Pembroke Garigue Heritage Trail (Pembroke, direkt ovanför Pacevilles övre ände), som är den närmaste vilda marken till St Julian's och, i gryningen, nästan tom. Garigue är låg, tålig, aromatisk buskmark över kalksten: timjan, sten och mycket öppen himmel. Stigen är bred nog att gå två eller tre i bredd hela vägen, så den tar vilken gruppstorlek som helst utan att någon behöver gå på led. Den är gratis och öppen. Det enda du måste planera kring är skuggan, som det inte finns någon som helst av. Från maj till september är detta en promenad för de första två timmarna av dagsljus eller de sista två före solnedgången, och du bär med dig ditt eget vatten eftersom det inte finns någonstans på stigen att köpa något.
Kom tillbaka ner längs kusten i stället för genom centrum och du passerar Ġnien l-Indipendenza (på promenaden, på sträckan som löper ut från St Julian's mot Sliema), lokalt känd som kattparken av skäl som blir uppenbara inom ungefär trettio sekunder. Den är gratis, utan staket och öppen dygnet runt, med bänkar, gräsmatta och en stadig ström av flanörer och boende. Det sista spelar större roll än trädgårdskonsten. Den är upplyst, den är befolkad långt in på kvällen, och den nås till fots från nästan vilken säng som helst i St Julian's, vilket gör den till det realistiska svaret på att vilja ha grönområde efter mörkrets inbrott snarare än klockan sju på morgonen. En grupp av vilken storlek som helst får plats.
En återförvildad dal på vägen in mot stan
Wied Għollieqa Nature Reserve (Kappara, vid kanten av universitetscampusen) är den första platsen på den här listan som kräver buss, och bara en kort sådan. Den ligger på insidan av Sliema-korridoren, tjugo minuter eller så från St Julian's beroende på trafiken. Dalen var utsedd för bebyggelse på 1980-talet men räddades i stället och planterades sedan om; nu är den tät med għargħar, Maltas nationalträd, och den är det närmaste du kommer en riktig inhemsk skogsdal utan att behöva avsätta en halv dag. Tillträdet är gratis och öppet, antingen genom Kappara-porten eller universitetsingångarna, och ingången mittemot ingenjörsavdelningen är den som sätter dig direkt på den användbara sträckan. Ta skor med sula. Marken är ojämn, lös på sina ställen, och ingen sandalpromenad. Nature Trust Malta anordnar guidade besök för grupper och skolor mot en liten avgift, vilket är sättet att göra det om du vill veta vad du tittar på i stället för att bara gå igenom.
Trädgårdar med fullvuxna träd och riktig skugga
I augusti avgör skuggan hela utflykten. San Anton Gardens (Attard, på presidentpalatsets område) har den djupaste på ön: fullvuxna träd, gamla murar, vatten och en temperatur under trädkronorna som är märkbart lägre än på gatan utanför. Inträdet är gratis, öppettiderna är ungefär 09:00 till 19:00, och det finns tillräckligt med plats för en grupp att sprida ut sig utan att någon känner sig iakttagen. En direktbuss från havsfrontens korridor tar dig dit på klart under en timme, och det är det mest pålitliga mitt-på-dagen-alternativet nära St Julian's för alla som inte kan tillbringa fyra timmar i solen.
Ta' Qali National Park (Ta' Qali, bredvid arenan) är den motsatta avvägningen: utrymme i stället för trädkronor. Sex hektar picknickmark, gratis, öppen året runt, med riktiga toaletter och parkering, vilket låter vardagligt tills du ska organisera åtta personer och en kylväska. Planteringen är fortfarande synbart ung, så förvänta dig inte skydd mitt på dagen, men det är det största promenadvänliga öppna utrymmet i centrala Malta och det känns aldrig trångt utom på konsertkvällar i byggnaden intill. Om din grupp vill sitta på gräset och äta i stället för att titta på en utsikt är det här platsen.
Upper Barrakka Gardens (Valletta, på bastionen ovanför Grand Harbour) förtjänar sin plats delvis genom resan dit. Från St Julian's tar du bussen ner till Sliema och sedan färjan över, och överfarten gör lika mycket för humöret som destinationen. Trädgårdarna är gratis och öppna dagligen 07:00 till 22:00, hamnhissen ner till vattenbrynet kostar €1 tur och retur, och terrassen är tillräckligt stor för att svälja vilken grupp som helst. Terrassen fylls inför kanonsaluterna vid middagstid och 16:00, så gå tidigt på morgonen eller efter sju på kvällen, när ljuset ligger på andra sidan hamnen och det finns plats vid räcket.
Vassbäddar, saltpannor och fyra tusen år på en och samma sluttning
Norra delen av ön hyser våtmarkerna, och de går efter sina egna tidtabeller. Salina Nature Reserve (Salini, vid vikens mynning) är den du bara kan dyka upp till, varje dag på året: självguidad vandring är gratis, öppen 07:00 till 20:00 från april till september och 07:00 till 18:00 från oktober till mars. Saltpannorna ger den en hård geometri du inte hittar någon annanstans här, och promenaden är platt och lätt. Besökscentret och Saltmuseet tar en liten avgift. BirdLife Malta tar emot grupp- och skolbokningar för guidad fågelskådning, vilket är värt att ordna i förväg om ni är mer än ett par stycken; direkta bussar går från Sliema-korridoren till hållplatsen 'Salini'.
Simar Nature Reserve (Xemxija, längst in i viken) är den tystaste platsen på den här listan och den som lättast överraskar dig. Det är en vassbädd listad enligt Ramsarkonventionen, gratis med donationer välkomna, och volontärer ställer upp ett teleskop åt dig och berättar vad som finns på vattnet. Den har också bara öppet september till maj (måndag, onsdag och fredag 13:30 till 17:00, lördag och söndag 10:00 till 16:00) och stänger helt under sommaren. Kolla kalendern innan du bygger en dag kring den. Guidade grupp- och skolbesök sker efter överenskommelse.
Om Simar är stängt är sluttningen ovanför inte det. Xemxija Heritage Trail (Xemxija, på sluttningen över St Paul's Bay) är en självguidad slinga med tjugo markerade punkter som spänner över ungefär fyra tusen år, förbi puniska gravar, hjulspår, en bigård och ett johannesbrödträd med sin egen historia, på mark som är tillräckligt lättgången för de flesta vandrare. Den är gratis, utan biljett, öppen dygnet runt och förblir tom även under högsäsong. Den enda praktiska varningen är skyltningen, som är bristfällig på sina sträckor; hämta den kostnadsfria kartan hos St Paul's Bay Local Council eller turistpunkten i Buġibba, eller ladda ner ledens app, innan du ger dig av i stället för efter att du tappat tråden. Grupper vandrar den utan sällskap och utan några arrangemang.
Klippor, skog och rinnande vatten för en hel dag
Il-Majjistral Nature and History Park (Manikata, på nordvästkusten) är det största skyddade landskapet i landet, vilket i praktiken betyder att du kan gå i en timme här utan att se en byggnad. Tillträde till fots är gratis och parken är öppen dygnet runt; besökscentret har öppet måndag till fredag, 09:00 till 15:00. Guidade naturvandringar går varje söndag från oktober till maj, bokas via e-post med minimiantal, och upplägget passar grupper väl. En märklighet värd att veta i förväg: parkens egen webbplats har för närvarande ett utgånget säkerhetscertifikat, så din webbläsare kommer att klaga. Mejla bokningen i stället för att prata dig ur det på grund av en varningsskärm.
Dingli Cliffs (Dingli, på sydvästra kanten) är promenaden folk föreställer sig när de föreställer sig att vandra på Malta. En väg och en gångstig löper parallellt med kanten i ungefär två kilometer med avtagsplatser längs vägen, vilket gör den genomförbar för grupper med blandad förmåga och för alla som vill vända tillbaka tidigt; det finns en längre rutt på 6,7 km ner mot Fawwara om du vill ha en riktig eftermiddag. Den är gratis och öppen hela tiden, och solnedgången här är anledningen till att de flesta kommer. Ta kanten på allvar. Det finns inga barriärer av något slag och vinden från den kusten är stark nog att flytta dig, så håll dig väl tillbaka från kanten och håll barn och hundar nära.
Nedanför klipporna ligger Il-Buskett (Dingli och Siġġiewi, i dalen under Verdala-palatset) – den enda platsen på ön med tät skogsskugga och fågelsång ovanför dig: aleppotall, ek, apelsinträd och ett temperatursfall du känner redan på väg in. Det är gratis, utan staket och öppet dygnet runt. Bussarna 52, 56 och 181 stannar vid Buskett, så alla gruppstorlekar fungerar; vägarna in är smala och parkeringen är genuint bedrövlig, så ta bussen till Dingli och gå in från södra entrén i stället för att köra och cirkla runt.
Chadwick Lakes (Wied il-Qlejgħa, inåt landet från Rabat) är det närmaste Malta kommer rinnande färskvatten: en kedja av uppdämda dammar i en dal, nyligen restaurerad och som nu håller omkring 70 miljoner liter. Fri tillgång från tolkcentret Fiddien Box, som har parkering och cykelställ, och leden är omkring två kilometer. Två varningar. Stigen smalnar av till enkel bredd på vissa ställen, vilket saktar ner en stor grupp till den långsammastes tempo, så den passar par och små sällskap bättre. Och det är en säsongsvandring: december till april är det vatten i den, och i ett torrt september kan dammarna vara låga till tomma.
Att vandra ensam, och att vandra efter mörkrets inbrott
Det avgörande är skillnaden mellan upplyst och befolkat å ena sidan och avlägset och obelyst å andra sidan, och det följer inte stad mot landsbygd. Promenaden och Ġnien l-Indipendenza är fortsatt livliga med vanliga lokala fotgängare långt in på kvällen, vilket är varför de är alternativet efter mörkrets inbrott snarare än något mer naturskönt. Gariguesmarken vid Pembroke, Majjistralkusten och Dinglikanten har ingen belysning, inga barriärer och svag mobiltäckning i sänkorna; de är utmärkta ensamvandringar i dagsljus och en dålig idé på natten, vem du än är. För en första ensam vandring är Salina och Xemxijaleden de mildaste: platta eller svagt sluttande, markerade och med tillräckligt många förbipasserande vandrare för att du aldrig är genuint isolerad.
Var du sover förändrar detta mer än något annat på listan. Ett rum på Balluta-sidan eller uppåt och inåt landet från Paceville-kärnan ger dig tio minuter från promenaden och utanför ljudets räckvidd; hotellsökningen i St Julian's är platsen att filtrera bort det på innan du bokar, och resten av St Julian's-guiden täcker vikarna och maten.
Praktiska anteckningar
Transporten är bussar, och linjerna ut från Sliema-korridoren täcker nästan allt ovan; biljetterna är billiga, ett förbetalt resekort slår enkelbiljetter om du är här en vecka, och operatörens app är den enda tidtabellen värd att lita på eftersom publicerade frekvenser och faktiska frekvenser skiljer sig i sommartrafiken. Bussarna 52, 56 och 181 är de att komma ihåg för Buskett. Färjan Sliema till Valletta är kort och går ofta, och det är det behagliga sättet att nå Upper Barrakka.
Kontanter spelar nästan ingen roll här. Varje plats på den här listan är gratis att besöka. Undantagen är små: 1 € tur och retur för hamnhissen, en måttlig avgift för Salina Visitors' Centre och Salt Museum, en liten avgift för ett guidad besök vid Wied Għollieqa, och en donationsbox vid Simar. Ha ändå några euro i mynt på dig, för de minsta ställena tar inte alltid kort.
Från maj till september, behandla allt utan skugga (Pembroke, klipporna, Majjistral, saltpannorna) som en vandring i gryningen eller sen eftermiddag, och fyll mitten av dagen med San Anton eller Buskett. Från december till april är dalarna gröna och Chadwick Lakes har vatten, men Simar har öppet och Salina stänger en timme tidigare. Ha riktiga skor för Wied Għollieqa och klippstigarna. Och om du reser med en grupp på fler än ungefär åtta, planera kring Ta' Qali, Salina, Majjistral och Pembrokestigen, som alla sväljer många besökare, snarare än Spinola-trädgården eller de smala passagerna vid Chadwick Lakes, som inte gör det.
